torstai 30. toukokuuta 2013

Val av föda hos östfinländska minkar och illrar

När två monster möts pa filmduken brukar slutresultatet vara ett episkt slagsmål och en förstörd stad. I verkligheten när två organismer möts är slutresultatet ofta mindre spektakulärt, men nog intressant. I mitt pro gradu-arbete utforskar jag mötet mellan två mårddjur, nämligen minken (Neovison vison) och illern (Mustela putorius). Jag är speciellt intresserad av att de eventuellt tävlar med varandra om samma sortens föda och ifall det lett till att illrarnas födoanvändning har förändrats. 

Illern spred sig till Finland under slutet av 1800-talet och den var redan då associerad med mänsklig bosättning och agrikulturella landskap. Beståndet ökade ända till 1930-talet, då de årliga fångsterna steg till 4000 djur per år. Antalet fångade illrar började därefter sjunka och den kraftigaste minskningen i fångstmängderna skedde på 1980-talet. Därefter har fångstmängderna hållits i kring 200-1000 individer per år. Orsakerna till illerns tillbakagång är okända, men man antar att det har att göra med fångst, förlusten av levnadsomraden, tävlan med minken och eventuellt den ökade användningen av råttgifter. För tillfället är illerstammen starkast i östra Finland och troligen utdöd eller väldigt svag i de andra delarna. Illern har i Finlands senaste Röda lista bedömts till klassen ”sårbar” just på grund av att populationen avsevärt minskat. Ordentlig kunskap i området fattas, för ingen forskning gällande illerns ekologi eller populationsstorlek har gjorts i Finland sedan år 1989.

Minken har i sin tur spridits sig till Finland via rymlingar från pälsfarmer och individer som introducerats av människan. De första minkarna förvildades i Finland på 1930-talet, men det var först efter krigen på 50-talet som dess spridning verkligen började. På 1970-talet blev minken så vanlig att den fanns i hela landet och den har sedan dess varit allmän i hela landet. Minken har ställvis visat sig vara ett allvarligt hot mot lokala populationer av fåglar och groddjur, och dess närvaro kan också rubba hela ekosystem.



Minken är rätt flexibel i sin födoanvändning. Den fångar främst fisk, kräftor och sork, men den kan också använda fåglar, groddjur och insekter som reservnäring. Även illern är mångsidig i sin födoanvändning, men den anses vara mer beroende av sorkar och groddjur. Ifall minken nu tävlar med illern om föda, och illrarna har skiftat sina födovanor som följd, så kan det också leda till illrarnas förlust. Illern med sitt smalare födspektra klarar sig inte under svårare perioder, medan minken har en hel del olika reservnäringar som den kan uttnyttja. På så sätt kan minken tävla ut illern. För att det finns en risk av att illern lider av minkens närvaro, så är det viktigt att veta om dessa två arters interaktioner i Finland när vi planerar skyddsåtgärder. Därför vill jag i mitt arbete utreda ifall minkens och illerns val av föda överlappar varandra. Ifall det här inte lyckas, så är meningen att ända försöka få ny information om de finska illrarnas ekologi.

För att undersöka saken fick jag dissekera 24 minkar och 35 illrar från östra Finland. Djuren hade, till största delen, tagits med fällor som genast dödar bytet. Jag öppnade alla djuren och tog till vara deras magsäcks- och tarminnehåll. De objekt som hittas i dem försöker jag identifiera så noggrannt som möjligt. Dessutom såg jag på detaljer som kan användas för att bestämma individernas kön, ungefärlig ålder och hälsotillstånd. Till exempeln åldern kan utredas från hanarna genom att mäta tyngden på deras penisben och från honorna genom att se på strålbenets ända. Varför är det här viktigt? För att det här inte är ett noggrant kontrollerat experiment, så måste jag i efterhand försöka kontrollera alla faktorer. Det är tänkbart att djurens kön, ålder, hålsotillstånd, bytesplats och tidpunkt påverkar mycket deras föda. Ett ungt djur är kanske sämre på att fånga viss typ av föda, t.ex. sork, medan de äldre individerna har livserfarenheter som möjliggör en annorlunda diet.

Mitt allmänna intryck tills vidare har varit att minken har ett något bredare födospektra, för det fanns främst sorkar och fisk i deras diet, men också t.ex. ödlor, fåglar och insekter. Illrarna hade däremot i flera fall ätit groddjur och fisk, eller så var deras magar och tarmar tomma. För tillfället är forskningen dock ännu på hälft. En del av magsäcks- och tarminnehållen har identifierats, men jag måste ännu gå igenom alla individer som ätit fisk eller små däggdjur. De små däggdjuren kan vara sorkar, möss eller näbbmöss och de kan eventuellt identifieras till arten genom att se på deras hår i mikroskop. Fiskarna kan igenkännas minst till närmaste ordning från deras ben och fjäll. Uppgiften är ändå utmanande och jag jobbar ännu med att utreda de exakta metoderna för igenkänningen. Till slut kommer jag också att pröva en del matematiska modeller, som bättre beskriver överlappningen av resurser hos två arter. Slutresultatet borde ge en inblick i hur mycket födan mellan illerna och minken sammanfaller.

Niko Björkell

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti